Om barn och alkohol.

En sak jag funderat på är det här med barn och alkohol. Numera är det ju okej att dricka alkohol när en ammar men enligt Torstens BVC-sköterska ska en ändå undvika att dricka alkohol helt och hållet så länge man är tillsammans med barnet. Det gäller båda föräldrarna, inte bara mamman. Detta eftersom ungen märker att en luktar och beter sig annorlunda än vanligt efter alkoholintag vilket gör hen orolig och otrygg. Jag förstår vad sköterskan menar men jag kan tycka att det låter lite överdrivet, att aldrig kunna dricka i närheten av sitt barn (och med dricka menar jag alltså små mängder, såklart. Inte att dricka sig berusad). Jag har försökt googla information om detta men hittar ingenting. Kan det vara okej att dricka lite alkohol, typ ett glas vin, någon gång? Kan även ett sådant litet barn som Torsten märka om jag eller Anders druckit och bli orolig på grund av det? 

Jag är själv uppväxt med föräldrar som antingen inte dricker någonting eller dricker väldigt lite väldigt sällan. Jag har alltså ingen egen erfarenhet av att se föräldrar påverkade av alkohol. Jag kan ju dock tänka mig att det inte är särskilt kul. Men - lite alkohol någon gång ibland borde väl vara okej? Eller gör även en liten mängd alkohol att en blir så annorlunda att barnet snappar upp det och tycker det är jobbigt?

Anledningen till det här inlägget är att jag är så himla sugen på rödvin. Det var tio månader sedan jag drack det sist så fatta hur gott det kommer vara att sippa på ett glas med denna gudabenådade dryck för första gången sedan december. Men jag vågar inte ta det där glaset för att jag är rädd att ge Torsten men för livet.  

Man vet att man är föräldraledig

...när man blir irriterad över att Gomorron Sverige inte börjar förrän kl. 06.25. Vissa har ju varit vakna sedan kl. 04.15.

Torsten fem veckor

Hej Torsten,

idag är du fem veckor gammal. Tiden går så himla snabbt, precis som alla sade att den skulle göra när man fått barn. Jag är mycket ambivalent inställd till detta. Å ena sidan är det så roligt att se hur du växer och utvecklas, å andra sidan vill jag att du ska vara min pyttebebis för alltid (fast gärna en pyttebebis som sover hela nätter, i sin egen säng, i så fall).

Du är vaken och glad i längre och längre stunder hela tiden. Du intresserar dig mer och mer för din omgivning och lampor är fortfarande favoritobjekten att titta på. Du ler oftare nu (och inte bara när du gjort nummer två). Det är inga sociala leenden  än men jag tror de kommer snart.

Du växer och växer och dina bodies i storlek 56 börjar bli för små (byxorna i 56 är fortfarande lagom dock).

Ett äventyr.

Idag har jag och Torsten varit på äventyr. Vi tog tåget - första gången Torsten åkte tåg! - till Lund. Jag var lite nervös innan tågfärden över att använda allmänna kommunikationsmedel med Torsten i barnvagnen men det gick jättebra. Det var visst inte så svårt att få på vagnen på tåget och Torsten sov hela vägen.

Väl i Lund mötte vi Evelina a.k.a. "Toker" och åt lunch (mental note för framtiden: Coffee Break funkar med barnvagn, i alla fall om det inte är några andra vagnar där). Jag hade tänkt att Torsten och Evelina skulle få bekanta sig med varandra men Torsten valde att sova under hela lunchen (vilket i och för sigvar rätt skönt, för då kunde jag för en gångs skull äta min mat i lugn och ro).

Efter lunchen gick jag en sväng på stan (alltså lyxen i att vara i en stad med ett anständigt utbud av butiker) för att leta amningsvänliga klänningar men hittade förstås inga. Det blev en amningsbh istället och Hello Kitty-sockar till Torsten. Funderade även på att köpa den här tröjan till honom, hehe:

Sedan satte jag mig i Lundagård och ammade och tittade på studenter och fina höstträd. Himla skönt att det är så varmt att en kan amma utomhus. Det känns mycket lättare att amma offentligt ute än inne på t ex ett café av någon anledning. Efter en stund kom Anders och mötte upp oss och så gick vi och fikade innan vi åkte tillbaka till Hässlehåla (mental note för framtiden: Espresso House funkar med barnvagn och där finns även toalett med skötbord). Torsten fortsatte att sova och vaknade inte förrän vi kom hem. En mycket mysig dag! Jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag fixade denna första dag ensam med Torsten i stora världen.

Jag är så ofattbart priviligerad

...som har turen att leva i den del av världen som tillhandahåller säker mödrahälsovård. Som inte behöver vara rädd att riskera livet på vare sig mig eller barnet under en graviditet och förlossning. Som, om något skulle gå fel, inte behöver oroa mig för att bli utstött ur samhället och till exempel vara ogiftbar på grund av skador efter en förlossning.

Ända sedan jag födde Torsten och hade den där überjobbiga upplevelsen av förlossningen har jag tänkt på vilken enorm tur jag ändå hade. Tänk om jag levt på 50-talet i Sverige, eller tidigare än så, med dålig eller ingen smärtlindring och utan att pappan fick vara närvarande i förlossningsrummet (jag hade aldrig tagit mig igenom förlossningen utan Anders stöd). Eller om jag levt idag i en helt annan del av världen, som Sierra Leone eller Afghanistan, de länder som är absolut sämst när det gäller mödrahälsovård. Där risken att dö - både för mamman och barnet - under en graviditet eller förlossning faktiskt är en realitet till skillnad från i Sverige där risken är nästintill obefintlig. Där risken för skador, som fistula, är mycket stor och kan leda till livslånga fysiska komplikationer och uteslutning från samhället.

Bara hälften av alla förlossningar i världen sker med hjälp av kompetent vårdpersonal. Cirka 1 000 kvinnor dör varje dag i samband med graviditet eller förlossning. Sex miljoner bebisar dör varje år vid födseln. Ungefär 30 000 - 50 000 kvinnor drabbas av fistula varje år. När jag tänker på detta får jag ren och skär ångest. Fatta att behöva föda utan smärtlindring, utan hjälp av barnmorska, utan tillgång till medicin och vård om något går fel? Att veta att risken är stor att ens bebis inte överlever? Och detta helt i onödan. Om alla kvinnor fick den mödrahälsovård svenska kvinnor får skulle det inte se ut så här.

Jag tänker dra mitt strå till stacken och göra det lite, lite bättre för alla dessa kvinnor och barn. Jag ska ge ett bidrag till The Fistula foundation och skänka pengar till en by-barnmorska i Sierra Leone. Gör det du med, om du har ekonomisk möjlighet.

Jag, en mama-mamma?

Jag trodde aldrig jag skulle läsa tidningen Mama men när jag såg det här erbjudandet kunde jag inte motstå. Jag gillar ju Ebba och vill läsa hennes gravidbok, trots att jag inte är gravid eller planerar att bli det inom den närmsta framtiden. Men jag älskar att läsa om graviditeter och bebisar och jag har ju ändå tänkt prenumerera på någon tidning för att ha något att läsa när jag ammar. Mama känns ju ganska lämpligt som amningsläsning... Dock att jag tänker att den tidningen är för käcka Odd Molly-morsor och inte sådana som jag, dvs småborgerliga mammor med hipsterinfluenser. Aja, den kan säkert vara läsvärd ändå. Om inte annat för att ge uppslag till blogginlägg.

Mer om förlossningen.

En starkt bidragande orsak till att jag tyckte förlossningen var så hemsk är att jag inte alls gillade den barnmorskan jag hade under krystningsskedet. Innan dess hade jag en helt underbar barnmorska som jag verkligen litade på och som jag kände mig trygg med. Jag hade dock den stora oturen att hon slutade jobba kl. 13.45 – samtidigt som jag började krysta. Den nya barnmorskan jag fick tyckte jag inte alls om. Hon hade ett ganska barskt och hårt sätt och jag upplevde det mer som att hon skällde på mig (skrik inte! Andas djupare! Ta i mer! Varför har du inte ätit? Du måste ju äta om du ska orka!)(för det är så himla lätt att äta när man tror att man ska dö av smärta och dessutom har kräkts flera gånger de senaste timmarna) istället för att stötta mig (jag ville bara skrika håll käften jävla kärring till henne men gjorde det förstås inte). Dessutom stod hon och undersköterskan och pratade med varandra om jobb mellan värkarna istället för att fokusera på mig vilket jag tyckte var väldigt jobbigt. Jag hade behövt deras totala uppmärksamhet hela tiden, inte bara när värkarna kom. Jag tyckte det kändes oerhört nonchalant av dem men jag var liksom inte riktigt i stånd att säga något. Det här är det jag tycker var jobbigast av allt under förlossningen, att barnmorskan inte var bra (i alla fall inte bra för mig). Jag tror att jag hade haft en bättre förlossningsupplevelse om jag fått behålla den första barnmorskan. Dessutom att hon (barnmorska nr 2 alltså) en liten stund efter förlossningen var avklarad klämkäckt frågade om jag inte hade glömt bort smärtan nu. Nej kärringjävel, det hade jag inte. Jag låg fortfarande och bearbetade vad jag hade varit med om och mådde allmänt kasst.

En annan sak jag tyckte var jobbig just under krystningarna var att det helt plötsligt var två manliga läkare i rummet. Jag förstod inte vad de gjorde där och som jag minns det var det ingen som förklarade det för mig. Jag kunde inte fråga heller eftersom jag var upptagen med att överleva fullkomlig överjordisk vidrig smärta. Jag ville inte att de där männen skulle vara i rummet och stå och stirra på min uppfläkta snippa. Jag ville inte ha fler personer i rummet än vad som var nödvändigt och absolut inga män.

Den tredje faktorn till att jag tycker förlossningen var så jobbig var att jag fick panik av smärtan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ont det skulle göra, och tur är väl det, för jag hade nog inte velat veta exakt hur mycket smärta jag skulle uppleva. Jag tyckte det gjorde ont precis hela tiden, förutom när jag fick spinalen, och jag ville bara ta mig ifrån smärtan. Jag vet inte hur många gånger jag skrek att jag ville ge upp, att jag inte orkade längre. Det fanns ingen möjlighet till återhämtning utan det gjorde konstant ont. Jag försökte tänka på målbilder och att varje värk tog mig närmare att få träffa bebisen men det fungerade inte. Ingenting fungerade. Eller jo, lustgasen underlättade en del men det var fortfarande helt vidrigt jobbigt. Jag var panikslagen och hysterisk. Jag hade trott att jag skulle kunna hålla mig lugnare och såg det som ett nederlag att jag tyckte det var så jobbigt. Var jag inte starkare än så? ”Alla andra” verkar ju inte ha tyckt att det varit så himla jobbigt att föda barn. Varför tyckte jag det då? Jag hade ju inte ens några komplikationer.

Så här en månad efteråt kan jag i alla fall tänka på och prata om förlossningen utan att det känns jättejobbigt. Faktiskt börjar minnet av smärtan blekna något. Kanske, kanske, skulle jag kunna göra om det i framtiden. Logiskt sett vet jag att det är okej att få panik under förlossningen och tycka att den var fruktansvärd och att det inte gör mig till en sämre människa, men det är svårare att ta in känslomässigt. Det är väl det här duktiga flickan-komplexet som kommer fram. Det är skönt att veta att det finns andra som också tyckt att förlossningen varit asjobbig. 

För en månad sedan: när Torsten kom till världen.

Idag fyller Torsten en hel månad (hurra, hurra!) och det är ju ett ultimat tillfälle att blicka bakåt och berätta om hur det gick till, dagen då han kom till oss. Så, här är min förlossningsberättelse. Den är väldigt lång så jag har delat upp det; först ett inlägg idag med själva händelseförloppet och sedan ett inlägg imorgon med mina tankar kring det hela.

Förlossningsberättelse

Min förlossning blev inte som jag tänkt. Jag visste att det skulle göra ont men jag hade en bild av att jag skulle kunna återhämta mig mellan värkarna, att jag skulle kunna mig andas igenom värkarna (till en början i alla fall), att jag skulle promenera runt i sjukhuskorridorerna, att jag skulle använda diverse hjälpmedel och att jag skulle kunna äta emellanåt. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig relativt lugn under förlossningen och att jag skulle kunna hantera smärtan bra. Jag trodde även att jag skulle få bestämma själv hur jag ville föda Torsten, dvs inte liggandes på rygg. Så här blev det alltså inte och för den som vill ha en positiv bild av förlossningar rekommenderar jag att sluta läsa nu.

Förlossningen började på tisdagen. Jag hade sammandragningar under i princip hela natten till måndagen så på tisdagen var jag helt slut och grinig för att ungen aldrig kom ut. När jag sedan började känna av värkar runt kl. 23 på tisdagkvällen trodde jag först att det skulle bli ännu en natt med jobbiga sammandragningar. Men ganska snart märkte jag att det här var annorlunda. Smärtan kom i någorlunda regelbundna intervall och hade dessutom en topp för att sedan klinga ut. Jag började skriva ner värkarnas intervall på ett papper. Jag började inse att jo, nu var det faktiskt kanske på riktigt. Värkarna varade cirka två minuter och kom med ungefär 7-12 minuters mellanrum. Vid halv två på onsdagsmorgonen väckte jag Anders för nu var jag nästan helt säker på att det var värkar jag hade och de gjorde riktigt ont. Så ont att jag tyckte att det började bli dags med smärtlindring. Att djupandas, som jag lärt mig på gravidyogan, fungerade sådär. Kl. 02:17 ringde jag BB och sa att jag trodde jag hade värkar. Barnmorskan skrattade lite åt mig när jag sade att jag trodde att det var värkar, frågade hur regelbundet de kom och sa att hon tyckte vi skulle åka in eftersom det lät som att jag hade det jobbigt. Kl. 02.30 satt vi i bilen och hann väl åka cirka fem minuter innan vi fick stanna så jag kunde kräkas.

Kl. 03:10 skrevs jag in på förlossningen och var då öppen 3 cm. Kommer ihåg att jag blev jättebesviken över att jag inte var mer öppen för jag insåg då att det var en ganska bra bit kvar innan barnet skulle komma ut. Kl. 04:00 fick jag en akupunkturnål i huvudet och tjugo minuter senare fick jag bada i ett badkar. Jag fick saft som jag kräktes upp. Jag stannade inte så länge i badet för det var svårt att hitta en bekväm ställning när värkarna kom. Jag minns inte när jag började med lustgasen men enligt förlossningsjournalen tyckte jag kl. 08:27 att lustgasen hjälpte. Enligt journalen slappnade jag av fint mellan värkarna (ha! Det tyckte inte jag att jag gjorde). Jag var då öppen 5 cm och blev återigen besviken över hur oerhört långsamt jag tyckte att det gick. Jag tyckte värkarna var outhärdliga och pågick nonstop och jag fick panik av att det gjorde så ont och av att jag visste att jag var så illa tvungen att uthärda det. Jag hade ju trott att jag skulle få vila mellan värkarna men så var det inte. Det gjorde konstant ont med vissa toppar då det gjorde ännu ondare. Kl. 10:30 fick jag epidural som inte hade någon effekt på mig. Den ångesten alltså. Kl. 11.15 fick jag spinalbedövning som tack och lov fungerade och nu fick jag ungefär 2,5 timme där värkarna kändes ok, eller som jag uttryckte det; ”nu känns det inte som att jag ska dö längre”.

Trött och sliten...

Runt halv två släppte bedövningen och nu tog smärtan en helt annan form. Det tryckte på som bara den ned mot ändtarmen och det gjorde ONT. Jag fick panik och larmade på personalen för jag ville ha spinal igen. Jag stod inte ut med smärtan. Ingen kom och i ungefär en kvart ömsom stod jag på knä i sängen, ömsom hängde jag över gåstolen och snyftade och skrek av smärta och andades lustgas. Till slut kom personalen (tydligen hade det varit något fel med signalen så de hade inte hört larmet) och jag skrek att jag ville ha smärtlindring NU. Istället fick jag lägga mig i sängen, på rygg, med benen i gynställning och börja krysta på kommando. Det var ju inte så här jag ville ha det men jag upplevde inte att jag hade någonting att säga till om. Dessutom var jag ganska borta av lustgasen och hängde inte riktigt med på vad som hände. Så jag låg där jag låg.

Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta när jag fick värkar och jag fick absolut inte skrika när jag krystade. Lättare sagt än gjort när man upplever fullkomlig överjordiskt vidrig smärta. Vad jag minns låg jag och krystade i en evighet innan Torsten kom ut (i verkligheten tror jag det var ungefär en timme och tjugo minuter). Det var skitjobbigt. Det gjorde jätteont och barnmorskan stod och tjatade på mig hela tiden (skynda dig! Skrik inte!). Det hade varit trevligt att kunna säga att smärtan var som bortblåst i samma ögonblick som han föddes men så var det inte riktigt. Jag var förstås glad, och lättad, men också väldigt ledsen över vad jag precis hade gått igenom. Jag kände mig typ chockad och som att jag varit med om en traumatisk upplevelse. Jag kunde inte glädja mig fullt ut åt Torsten då för det var så många känslor i omlopp och det gör mig lite ledsen. Jag tänkte att det här gör jag aldrig någonsin om igen. 

Pod-tips

Som jag skrivit tidigare är jag ett stort fan av Kitty Jutbrings blogg och nu har hon och hennes karl börjat med en podcast om föräldraskapet. Hittills finns två avsnitt och jag gillar dem skarpt. Det är väldigt avslappnat, genusmedvetet och icke-pretto. Att lyssna på poddar är väldigt bra sysselsättning när en ammar så är det någon som har tips på bra podcasts tar jag gärna emot dem. Kittys och Pers är den enda jag lyssnat på men jag vill gärna ha fler. Helst med kvinnor:))) så nej, jag är inte intresserad av Filip & Fredrik eller Alex & Sigge.

Här kan man lyssna på Kitty & Per.

Torsten 4 veckor

Torsten är alltså fyra veckor nu och idag har jag min andra helt ensamma dag med honom. Hittills har det gått bra och vi har t o m lyckats komma ut på en liten promenad. Dock har jag inte hunnit borsta tänderna men en kan ju inte få allt. Även om detta bara är min andra dag så känner jag mer och mer att jag nog kommer fixa det här. Jag kommer kunna ta hand om Torsten.

Den senaste veckan har Torsten varit mycket mer vaken och alert än tidigare. Han är mer "med" och nyfiken på omgivningarna. Han ligger till och med korta stunder i babygymmet, något han inte gjort innan. Idag kunde jag faktiskt äta lunch medan han låg där och gymmade (vilken lyx, att få använda båda händerna för att äta!). Jag funderar på om han gått igenom femveckorsfasen som omnämns i Wonder weeks (för den som inte känner till denna fantastiska bok/app kan man läsa här). WW utgår ju från "due date" och inte dagen när bebisen faktiskt föddes och igår hade det gått precis fem veckor sedan T beräknades födas. Så här säger WW om detta första utvecklingssteg (eller "leap" som författarna kallar det):

Vidare har Torsten fått besök i veckan av sin moster Sara, min syster dvs. Han växer och växer och nu ser kläderna i storlek 56 plötsligt inte så stora ut längre utan är nästan helt lagom. De få plagg han har i storlek 50 är på gränsen till urvuxna. Han har fått lite babyhull och kinderna börjar bli runda och gosiga.

Sötaste möss-frisyren<3