Den heliga kon.

Apropå Katarina Wennstams fantastiska krönika i SvD häromdagen (och det faktum att den här diskussionen ständigt kommer upp) så känner jag att jag måste skriva av mig om den mest heliga av kor: föräldraförsäkringen och debatten om hur den ska delas mellan föräldrarna.

Precis som Wennstam skriver är föräldraförsäkringen den enda statliga försäkringen där staten, enligt mångas uppfattning, absolut inte får lägga sig i. Trots att det är staten som betalar ut den, trots att det är skattebetalarnas pengar som bekostar den. Ingen ifrågasätter att staten sätter upp villkor för a-kassan, socialbidraget eller sjukpenningen - men föräldrapenningen, den får icke röras. Där ska föräldrarna ha absolut bestämmanderätt. Varför?

Folk får väl stanna hemma hur länge de vill med sina barn men varför ska skattepengarna gå till att upprätthålla ett ojämställt system? Vill föräldrar vara hemma länge kan de bekosta det själva. Föräldrapenningen är redan oerhört generös. Jag vill att jag och alla andra tuttbärare ska ha samma möjligheter och förutsättningar som snoppbärare i arbetslivet. Jag tror inte det är möjligt utan en individualiserad föräldraförsäkring som delas 50/50 mellan föräldrarna. Klart att en arbetsgivare hellre anställer en man som kanske tar ut max tre månaders föräldraledighet (naturligtvis på sommaren) än en kvinna som är hemma ett år och dessutom tar 80% av allt vabande.

Argumentet att många inte skulle ha råd att dela 50/50 tycker jag inte är hållbart. Att kvinnor tar större delen av föräldraledigheten är en stor orsak till att kvinnor har lägre löner. Det blir en ond cirkel - kvinnors lägre löner leder till att kvinnor tar ut föräldraledighet i högre grad än män vilket gör att lönerna fortsätter vara låga osv. Jag tror att kvinnors löner skulle höjas om föräldraledigheten delades 50/50. Dessutom är det ju så att även i familjer där kvinnan tjänar lika mycket som eller mer än mannen tar hon ut mer eller lika mycket som mannen. Jämställdhetsbonusen har inte heller ökat mäns uttag av föräldradagarna. Så ekonomin är knappast den största orsaken till det ojämställda uttaget.

Om vi vill få jämställdhet inom de närmsta, tja, femtio åren tror jag att vi måste ha en individualiserad föräldraförsäkring. Ojämställdhet är inte en fråga på individuell nivå utan ett strukturellt problem som måste lösas genom lagstiftning.

Tittar lyssnar läser oktober.

I oktober

...tittar jag på: Kristina Lugns bokcirkel på SVT. Älskar att få "delta" i intelligenta människors samtal. Gillar Kristina Lugn och övriga karaktärer skarpt (förutom Anna som mest svär och är tvär). Personerna som är med är som en mer intellektuell version av Paradise hotell-deltagarna (säger jag som inte sett ett enda avsnitt av PH), dvs lite udda, knäppa och i avsaknad av vissa sociala spärrar. Enda smolket i den här lilla pärlan till tv-serie är att nästan alla böcker de läser är skrivna av män. Synd.

Varning för spoilers - Homeland säsong fyra har precis dragit igång och Den. Är. Så. Bra! Sitter typ och biter på naglarna för att det är så spännande. Dock mår jag dåligt av relationen mellan Carrie och hennes dotter. Så jobbigt att se bristen på anknytning från Carries sida och att hon inte alls connectar med sitt barn. Men samtidigt gillar jag att den här typen av dysfunktionell mamma-barnrelation överhuvudtaget får finnas med i en tv-serie, det hör verkligen inte till vanligheterna.

Ett härligare liv med Hannah och Amanda tittar jag också på. Programmet är ungefär som deras podcast (pratigt, känslosamt, flamsigt och roligt) så får man inte tillräckligt av dem där är det här perfekt för att få en ännu en dos dos av systrarna.

Visst är det härligt att hösten kommit och att alla serier därmed dragit igång? Alla program jag tagit upp här finns för övrigt på SVT play.

...lyssnar jag på: inget nytt under solen här - jag lyssnar på mina vanliga poddar; Fredagspodden, Blankens Swanberg och Lunch med Montelius. Skulle gärna vilja ha någon mer podd att lyssna på, någon med lite mer djupsinniga analyser och funderingar om, tja, livet och sådant där. Någon som har något tips?

...läser jag: Steglitsan av Donna Tartt. En riktig bladvändare, precis som Den hemliga historien. Boken är spännande och underhållande och välskriven. Huvudpersonen, Theo, förlorar sin mamma i en explosion på ett konstmuseum. I tumultet som uppstår stjäl han en värdefull tavla från museet och efter det går ungefär allt i hans liv utför. Jag har inte läst färdigt boken än men hittills är den mycket lovande, förutom att saker och ting utvecklar sig lite väl katastrofalt. Precis allt behöver kanske inte gå åt helvete? Älskar skönlitteratur som involverar konst i handlingen och under läsningen av Steglitsan har jag blivit sugen på att läsa konstvetenskap och börja samla på konst. Kanske skulle ge upp juridiken och bli konstsamlare/-handlare istället?

Det jag saknar.

Sådant jag inte uppskattade innan jag fick barn men som nu framstår som oerhörd lyx:

- att sova ut. Kan inte minnas senaste gången jag kände mig utvilad men det bör ha varit någon gång förra sommaren.

- att gå hemma och bara skrota en helg. Äta frukost i lugn och ro och ta dagen som den kommer. Ligga i soffan och slappa och plöja en tv-serie. Läsa. Pyssla.

- att kunna vara spontan och göra det som faller en in.

- att få använda båda händerna utan att ha ett barn hängandes på höften.

- att kunna gå ut och äta med mina vänner. Vet ni när jag senast var ute och åt utan T? Den 23 januari. För åtta (!!!) månader sedan. Her-re-gud.

-att ha pengar. Gud, vad jag kan sakna DINK-livet! Att ha råd att slöshoppa, resa, köpa grejer till lägenheten, äta ute. Vi har helt okej inkomst men en blir ju inte rik direkt av föräldrapenningen.

Min dröm just nu är att ha en barnfri helg och kunna göra ett antal av de här sakerna. En inte helt omöjlig dröm att uppfylla men den ligger nog en bit fram i tiden. Jag tror inte att T är redo att vara borta från oss så länge just nu men till våren förhoppningsvis.

Tips på sånt man inte säger.

Idag fick jag frågan av en tant (kärring) om jag väntar barn igen. Det gör jag inte men TACK så himla mycket för den kommentaren! Det var EXAKT vad jag ville höra så här ett år efter jag fått barn och fortfarande har kvar en hel del "extramage".

Jag hoppas det finns en speciell plats i helvetet för folk som kommenterar andras kroppar.

Torsten ett år (och fyra dagar)

Torsten, älskade unge, nu har du funnits hos oss i ett helt år. För exakt ett år sedan hade vi precis kommit hem från BB och försökte fatta att vi blivit en liten familj. Jag var ledsen över den chockartade förlossningen och pappa var förvirrad och du ville vara nära nära mest hela tiden. En sådan omtumlande period det var, din första tid i livet. Lycklig och glad också såklart! Äntligen hade ju du kommit till oss.

Nu ett år senare har vi vant oss vid familjelivet och det känns väldigt märkligt att tänka att du inte alltid har varit med. Jag har liksom glömt hur det var innan. Innan vår söta, gosiga, nyfikna, spralliga och glada lilla skrutt föddes. En skrutt som dagen innan du fyllde ett tog dina första steg. En skrutt som älskar böcker och säger mamma och pappa, där och lampa. Som tycker det är jättekul att få när folk hälsar på oss och spexar loss då som bara den. Som vill undersöka allt allt allt hela tiden men också kan sitta länge och koncentretat och stoppa klossar i en låda. Som skrattar av glädje när du kan stå och gå på egen hand.

Lilla stora Torsten. Mamma och pappa älskar dig så oerhört mycket och vi är så glada att det var just du som låg i min mage.

Liten blir stor (och mycket svårare att fånga på bild).

Vi slipper i alla fall Alliansen.

Tobias Billström, inte den skarpaste kniven i lådan om en säger så.

Seriöst - jämföra Fi med SD?!? Orkar ej idiotin i detta. Det fanns inte mycket att glädjas åt i detta val (SD tredje största parti?!? Fi kom inte in i riksdagen?!?) men vi blev i alla fall av med Alliansen. Yay

17 september 2013

...skrev jag följande på Facebook och Instagram:

Jag var så less på att vara gravid och trodde att ungen aldrig skulle komma ut. Bara några timmar senare började jag känna värkar och dagen efter föddes världens bästa skrutt. Det är helt ofattbart att det imorgon redan har gått ett år sedan T kom till oss. Hur är det möjligt att tiden går så snabbt? Och vad har jag egentligen gjort för att förtjäna ett sådant fantastiskt barn?

Därför röstar jag på F!

Jag har röstat på Fi i riksdags- och landstingsvalet (och mp i kommunvalet eftersom Fi inte ställer upp i det i Hässleholm), precis som jag gjorde 2010. Varför röstar jag då rosa? Av följande anledningar:

- individualiserad föräldraförsäkring. Fi och vänsterpartiet är de enda (?) partierna som driver den här, för mig, helt självklara frågan. Jag tycker att män ska ta halva ansvaret (men såklart ska det gå att göra undantag för t ex ensamstående) för att bl a minska diskriminering mot kvinnor på arbetsmarknaden.

- Fi har en tydlig feministisk och antirasistisk ideologi och är också ensamma om att faktiskt ta upp dessa frågor på den politiska agendan.

- Fi är, tillsammans med vänsterpartiet och KD, emot surrogatmödraskap. Surrogatmödraskap är enligt mig ett utnyttjande av kvinnor och det är en skam att inte fler partier tagit ställning mot denna företeelse.

- Fi vill avveckla försvaret, något jag ställer mig bakom. Vi behöver inget försvar i Sverige och alla de skattepengar som läggs där kan gå till något bättre, t ex äldreomsorg. Att Sverige har ett försvar känns mest som en ursäkt för män att få leka macho.

- Fi vill ha en (grund)skola utan betyg och läxor. Jag tror att läxor i och för sig kan vara till nytta i viss mån men betyg däremot tycker jag är av ondo. Det leder bara till stress och prestationsångest (och merarbete för lärarna som kan lägga tiden det tar att sätta betyg på undervisning istället).

- sex timmars arbetsdag. Det här att en ska jobba en tredjedel av dygnet, jag köper inte det. Vad är poängen med att datorisera och effektivisera arbetet om vi ändå ska jobba lika mycket? Jag gillar mitt jobb men jag gillar också att umgås med familj och vänner, att träna, vara aktiv i någon organisation och att pyssla. Jag tror att folk skulle vara sjukskrivna i lägre grad om vi hade kortare arbetsdagar och det skapar fler jobb så arbetslösheten skulle minska.

Vad röstar ni på och varför? Argumentera gärna emot mina åsikter om ni vill:)

Den egna viljan.

Ettårsdagen närmar sig och det märks att Torsten mer och mer blir ett barn istället för att vara en bebis. Att han har en stark, egen vilja blir alltmer tydligt. Han visar vad han vill och vad han inte vill och han visar sin ilska/ledsenhet om det inte blir som han tänkt sig.

Det underlättar mycket att ens barn kan kommunicera med en och det är roligt att se hur han förstår mer och mer och uttrycker sig bättre och bättre. Samtidigt är det helt klart en större utmaning att ha ett barn med en egen vilja än en liten medgörlig bebis. Det som kan bli svårt, tänker jag mig, är balansen mellan att låta Torstens vilja spela roll och samtidigt sätta gränser. Att lära sitt barn samarbeta och kompromissa. Eller lära är fel ord, för jag tror att alla människor föds med en vilja att samarbeta. Som förälder gäller det att hjälpa sitt barn att veta hur man gör det i praktiken. Tror jag. Hur som helst, det är väl nu föräldraskapet börjar "på riktigt".

Läser, lyssnar, tittar - september.

Jag läser: Främlingsleguanen av Martina Montelius. Så bra! Rolig, knäpp, originell, sorglig och med ett helt fantastiskt språk.

Jag lyssnar på: Menspodden med Sandra och Michelle. Jag lyssnar inte på den här podden i vanliga fall men det här avsnittet var urbra. Älskar att Sandra uppmanar tjejer att ha sex när de har mens<3<3<3 Fler poddar borde handla om det så kontroversiella och känsliga ämnet mens. Eller, det borde inte behövas att fler pratar om det - men nu lever vi ju tyvärr i ett samhälle där kvinnor skäms över att de blöder varje månad.

Jag har även lyssnat på första avsnittet av podden Utbrytarfeministerna. En podd som i stort sett gick ut på att prata om att radikalfeminism är omodernt eftersom kvinnor inte längre är förtryckta. Inte riktigt min kopp te så att säga. För den som vill lyssna på tip-top-feministsnack rekommenderas istället Kakan Hermanssons sommarprat. Kakan for president<3!

Jag tittar på: jag har precis sett klart säsong två av Orange is the new black. Den här säsongen har faktiskt varit (ännu) bättre än den första (som ändå var riktigt, riktigt bra). Kanske för att man lärt känna karaktärerna? Kanske för att Piper inte har en lika framträdande roll? Jag har ju en aning svårt för henne, dock har hon inte alls varit lika störig den här säsongen som hon var i den första. Nu är bara frågan vad jag ska fylla tomrummet med efter OITNB? Homeland börjar ju inte förrän 5 oktober.